Lista

En kort recension av den bästa boken jag läst i år

- Svårt med bästa, men Louise Boije af Gennäs bok Blå koral var fängslande. Handlar om ett stockholmsgängs liv. 

Det starkaste minnet från 2013

- När det tog slut med Honom. Ett annat också när jag kom på vad jag ville bli när jag blir stor.

Det gulligaste djuret jag träffat under året

- En kollegas hund.

Utan tvekan den låt jag lyssnat mest på!

- Svårt! Men blivit mycket Mumford & Sons, Håkan Hellström och Oskar Linnros

Den finaste kramen jag fått

- När jag började gråta i vännens famn efter uppbrottet med Honom.

Det här fick mig att börja gråta

- Grät mycket av hjärtsorg. 

Den bild jag är mest nöjd med

- Den jag tog efter yogan en ljum sommarkväll när jag hittade en elefant målad på trottoaren. Kände mig lugn och harmonisk.

Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa

- Någon med Ryan Gosling. Ser inte så mycket film.

Det blogginlägg som jag vill att alla ska ha läst och varför

- Mina senaste här. Jag har skrivit fån hjärtat och vore väl roligt om folk gillade det. 

Det godaste jag ätit!

- Får nog säga pappas grillade kött i somras.

Sommarkvällen som jag aldrig ville skulle ta slut

- Typ alla när man är med vänner, har det fint och känner sig levande. 

En mycket trevlig överraskning!

- Fått lägenhet! Kom in på utbildningen!

Något som gjorde mig riktigt stolt

- Mina bra studieresultat.

Det finns många bra serier men det här är den jag tyckte mest om

- Var väldigt hooked på True blood i somras. 

Ett användbart tips eller knep som jag vill dela vidare

- Våga gör slut när det inte känns helt hundra längre.

En resa jag gärna gör om

- Resan från förorten in till stan.

Årets mest minnesvärda konsertupplevelse

- Håkan Hellström på Hovet.

Det här är jag som mest tacksam för

- Att jag kom in på den utbildning jag går på. Att jag överlevde sommaren.

Det bästa beslutet jag tagit och varför

- Klippte håret. Kändes nytt, fräscht och rätt. Börja på utbildningen. 

Det finaste meddelandet jag fått under året

- Kanske Hans sista då kanske även om jag läser det med viss bitterhet och dålig smak i munnen.

Tjoho!

Who the hell am I

Ja? Vem?

Vi sitter där och hon pratar, säger saker jag redan vet sedan länge. "Känslor är bara tankar som går att styra bort". Mm. Jag vet. Dom säger det.

Jag är inte över honom. Inte riktigt. Den här störningen med killen emellan gjorde att jag gick in i fällan igen. "En kille fixar så jag mår bra igen, kanske är det det här som är på riktigt, det förra var aldrig det".

Men nej. Jag ska vara själv. Jag måste vara själv ett tag. Till i maj vill jag vara själv. Jag litar inte på mig själv just nu. Jag faller dit. Denna gången avvisad också. Det var inte fint alls. Så skulle det inte bli. Jag som alltid varit oemotståndlig. En pistol mot mitt huvud. "Det är du inte. Du börjar däremot bli för gammal för sådana illusioner. Oemotståndlig för några nätters utnyttjande för sex absolut. Inte oemotståndlig med ditt sinne, dina svagheter och oförmåga till goda relationer som inte handlar om dig själv".

De är unga och sneglar som om jag inte märker. Den ena för ren nyfikenhet vad jag antecknar, den andre av total rädsla att inte skriva ned nåt jag skriver. Missa något. Mina rörelser, mina stressfinnar, kindben och käkparti granskas från sidorna. Mina suckar fnissas det åt som att "du är så rolig". Vill ni hänga med och ta en öl? Försöker man. Men det är ingen som svarar. Ögonen vidgas något, blicken flackar på den förste. Jag vet vad hon kommer svara men vet också vad hon egentligen menar. "Jag dricker inte öl". En gång sa hon rakt ut att hon inte ville med för att vi ändå kommer byta grupparbetsgrupp snart. Den andre, den lilla, säger först att hon inte kan. Rädslan sätter klorna i henne. Vi andra kan ju inte göra något utan henne, tänk om hon missar något. "Men jag kanske kan ändra". Hon river fram almanackan. Nej, snälla, tänker jag. Ändra ingenting, sitt här och snegla på mig. Sminka er inte heller, och fortsätt ha på er era färgglada hoods, jeans och gymnastikskor som ni inte vet om att ni följer en trend med. Fortsätt ha håret jättelångt i hästsvans, jag kan inte tänka mig att ni någon gång reflekterat över vilken frisyr ni har. Fortsätt du med flackande blick att ha det, gör ingenting för att förändra det utan åk hem, spring före mig till bussen som du brukar för att undvika samtal och ja, pepp från mig till att hänga med och dricka en öl ("jag kan följa med dig till och från tunnelbanan om du inte hittar, det är lugnt" "Det behöver inte bli så sent" "Roligare om alla är med" osv.), och åk rakt hem till din killes famn. Låt honom vara ditt allt, det är ju så romantiskt och ni kom ju fram till att ni är menade för varandra. 

Och jag träffar en annan trots mitt damaged mind. Jag tar ibland initiativ till att ses men inte mycket mer känns det som. Han kanske vill mer. Jag tror att han försöker. Men det tar stopp någonstans på vägen. Jag vill lära känna så att jag har någon chans att tycka om. Nu är det så oklart vad vi är. Det är jobbigt att inte veta. Men ett som är säkert är dock att han är snygg. Och det är väl det, det är kanske därför jag fortsätter. För leendet är mycket fint. Känslan att en snygg kille vill ha mig. Vi skulle vara fina på stan ihop. typ så. Har inte riktigt känt så rent utseendemässigt med någon förut. Det är nytt. Roligt. Snyggt då får jag väl säga. Och jag vill liksom. Kanske är det inte heller bara jag som stoppar, min damagemessness, utan det är vi båda två som är osäkra helt enkelt. Vi pratar för lite. Och när morgonen kommer är det inte samma sak som kvällen innan. Vill utforska vad han är, vad han skulle kunna vara. Skulle vara så snygg bredvid mig. Är det här helt fel? Jag attraheras av hans utseende men måste veta mer om hans mind innan jag kan attraheras helt och bli mer loose. Eller hur det stavas.

#

Det tog slut och det är bra. Jag  har flyttat och processen har varit ledsam och jag sörjer fortfarande ibland. En sorg över oss men det betyder inte att jag vill tillbaka. Vill inte vara med någon. Vill vara själv och leva mina planer. Mitt liv. Jag har lärt mig att inte ta saker för givna. Att det inte är lätt att hitta en partner att fungera tillsammans med. Jag tror också att många människor lever kvar i förhållanden som inte är sunda, men vågar eller bara inte vill annat ändå. Bara lever på liksom. Orkar inte ta tag i det.

Jag märker att jag har en annan energi än förut. En helt annan jag inte känt på länge. Självbevarelsedrift. Att jag faktiskt kan fylla mina dagar. Tycka att jag har fullt upp. Har inte tid för saker som är oviktigt längre. Jag har planer i livet och varför ska jag inte få uppleva dom. Att jag ens snuddade vid det, att anpassa mitt liv, mina viljor efter någon annans, vilja och liv. Det jag ska göra är ju att så småningom kanske hitta någon som passar ihop med mina. Inte ändra hos någon, eller ändra mig själv. Kanske hittar jag inte någon. Kanske gör jag det. Kanske spelar det ingen roll, allt blir bra. Jag lever och det är fint men ibland ensamt. Som just nu. Jag blev förvånad av att jag kände mig nere, det var ett tag sen. Det är okej. Jag har lärt mig bra saker av honom också. Att saker och ting är okej. Jag är okej. Du är okej. Allt man känner är okej. Jag reder mig nog ska ni se. Trots massa saker. Livet är gott, som jag sa till honom när han var nere. Allt är okej.

Vi har det ganska ostabilt. Eller, vi har det ostabilt. Den senaste tiden har vi sårat varandra varje vecka. Min övertygelse om att det alltid skulle vara vi bleknar, även om vi gång på gång försöker igen. Vi har dåliga grejer för oss, och när de dåliga grejerna möts blir det kaos. Men jag är hans klippa. Och det låter väl förjävligt i era öron men han gör slut. Och jag står där. Kvar. Klippan. Tills vi inte gör slut längre utan gör varandra sams. Lite mer sargade i kanterna för varje gång. Det ÄR förjävligt men jag var så övertygad med honom. Är det väl fortfarande, fast lite mindre.