De är unga och sneglar som om jag inte märker. Den ena för ren nyfikenhet vad jag antecknar, den andre av total rädsla att inte skriva ned nåt jag skriver. Missa något. Mina rörelser, mina stressfinnar, kindben och käkparti granskas från sidorna. Mina suckar fnissas det åt som att "du är så rolig". Vill ni hänga med och ta en öl? Försöker man. Men det är ingen som svarar. Ögonen vidgas något, blicken flackar på den förste. Jag vet vad hon kommer svara men vet också vad hon egentligen menar. "Jag dricker inte öl". En gång sa hon rakt ut att hon inte ville med för att vi ändå kommer byta grupparbetsgrupp snart. Den andre, den lilla, säger först att hon inte kan. Rädslan sätter klorna i henne. Vi andra kan ju inte göra något utan henne, tänk om hon missar något. "Men jag kanske kan ändra". Hon river fram almanackan. Nej, snälla, tänker jag. Ändra ingenting, sitt här och snegla på mig. Sminka er inte heller, och fortsätt ha på er era färgglada hoods, jeans och gymnastikskor som ni inte vet om att ni följer en trend med. Fortsätt ha håret jättelångt i hästsvans, jag kan inte tänka mig att ni någon gång reflekterat över vilken frisyr ni har. Fortsätt du med flackande blick att ha det, gör ingenting för att förändra det utan åk hem, spring före mig till bussen som du brukar för att undvika samtal och ja, pepp från mig till att hänga med och dricka en öl ("jag kan följa med dig till och från tunnelbanan om du inte hittar, det är lugnt" "Det behöver inte bli så sent" "Roligare om alla är med" osv.), och åk rakt hem till din killes famn. Låt honom vara ditt allt, det är ju så romantiskt och ni kom ju fram till att ni är menade för varandra.