Vi har det ganska ostabilt. Eller, vi har det ostabilt. Den senaste tiden har vi sårat varandra varje vecka. Min övertygelse om att det alltid skulle vara vi bleknar, även om vi gång på gång försöker igen. Vi har dåliga grejer för oss, och när de dåliga grejerna möts blir det kaos. Men jag är hans klippa. Och det låter väl förjävligt i era öron men han gör slut. Och jag står där. Kvar. Klippan. Tills vi inte gör slut längre utan gör varandra sams. Lite mer sargade i kanterna för varje gång. Det ÄR förjävligt men jag var så övertygad med honom. Är det väl fortfarande, fast lite mindre.